Rasputin

Från 1908 fanns hieromunken (prästmunk) Iliodor i Tsaritsyns munkkloster. Det här klostret fick lite senare namnet ”Iliodors kloster”. Iliodor (hans borgerliga namn är Sergei Mikhailovich Trufanoff) var en nära vän till Grigorij Rasputin. Rasputin besökte Iliodor några gånger i Tsaritsyns munkkloster.


Prästmunken Iliodor spelade genom sin hypnotiska makt över massorna en ganska stor roll under åren närmast efter revolutionen 1905 – 06. Förföljd av den reaktionära regeringen, räddades han, tack vare Rasputins inflytande, från en ”straff-förflyttning” år 1909. Han åtnjöt därefter något år dennes skydd – tydligen därför att Rasputin såg den populäre munkens vänskap som ett värdefullt moraliskt stöd inför den allmänna opinionen.
1917 skrev prästmunken Iliodor en bok. Boken hade namnet ” Den helige djävulen”. Det var memoarer om Rasputin.
Under Iliodors kloster byggdes ett stort system av undergångar. Många människor räddades i dom under andra värdskriget.
Det finns en Grigorij Rasputin kyrka utanför Stockholm. Den kyrkan är belägen på Värmdö (http://grigorij-kyrkan.com/).

” Dumo” och ”Vickers”

1896 grundades en fransk metallfabrik i Tsaritsyn. Den fick namnet ”Ural–Volga” och senare ”Dumo”.


Intill fabriken växte arbetarsamhällen upp. Det var Stora Frankrike, där administrativ personal och ingenjörer bodde, Lilla Frankrike för franska arbetare och Ryska byn för ryska arbetare.
1913 började engelska bolaget ”Vickers” bygga en kanonfabrik i Tsaritsyn. Vickers var en brittisk tillverkare av järnvägsmateriel fartyg och maskiner för industriella ändamål.


Mest bekänt har det blivit genom sin 1888 påbörjade tillverkning av krigsmateriel, främst omfattande pansar, artilleripjäser och kulsprutor.

Bröderna Nobel.

Immanuel Nobel, far till Robert, Ludvig och Alfred Nobel var arkitekt, ingenjör, uppfinnare, skeppsbyggare och industriman.
När Immanuel Nobel återvände till Sverige 1859 hade sönerna Robert, Ludvig och Alfred beslutat sig för att stanna kvar i den ryska huvudstaden, S:t Petersburg. Familjen hade levt då i det närmaste två decennier i Ryssland.























Robert Nobel





























Ludvig Nobel





























Alfred Nobel




1871 anländ Robert till Baku, staden på halvön Apscheron vid Kaspiska havet. När Robert ser de enkla borrtornen av trä och de primitiva anläggningar som raffinerar råoljan till fotogen, inser han möjligheterna med industriell utvinning av de enorma rikedomar som fanns under jordytan.
Bröderna kom överens om att från maj 1876 skapa ett oljeföretag ”Bolaget Br. Nobel” (Branobel) för verksamheten. Det ryska originalnamnet, som blir stadfäst av kejsaren den 15 maj 1878, är "Tovaristjestvo Neftjanovo Proizvodstva Bratjev Nobel".



Alfred ställde upp som teknisk rådgivare brevledes. Däremot besöker han aldrig bröderna i Baku, inte någon gång under sin livstid.
Robert var en begåvad kemist, och utvecklade snabbt nya metoder för att förbättra raffineringen av råolja. Han lyckades uppnå hög kvalitet på de raffinerade produkterna, huvudsakligen lysfotogen, och blir känd i branschen. Raffinaderiet byggdes av en gammal destillationsfabrik som Robert lyckades att köpa.



Hela oljehanteringen i Baku var mycket primitivt uppbyggd. Transporterna var
det största problemet. Oljan, som östes för hand upp ur brunnarna, transporterades i fat på tvåhjuliga åsne- eller kameldragna kärror, arbas.


Bröderna byggde nätverk av rörledningar från oljebrunnarna till deras raffinaderier.
För att få fart på exportaffärerna satt Ludvig själv och ritade världens första tankfartyg. Detta världens första oljetankfartyg beställdes hos Motala Varv.



Våren 1878 var det färdigt att levererades till Baku. Fartyget döpts till Zoroaster (en variant på Zarathustru, som betyder elddyrkare). Ludvig Nobel skaffade sig snart en hel flotta av tankfartyg.
Han satsade på att etablera tankdepåer över hela Ryssland för att kunna lagra olja och fotogen nära marknaden.


1880 byggdes den första depån och lite senare byggdes också det nya raffinaderiet i Tsaritsyn. Intill växte en by för arbetare upp, som fick namnet ”nobels stad”.
Immanuel Nobel var arkitekt och sönerna hade även stort intresse för arkitektur. Robert och Ludvig planerade arbetarstaden själva och använde moderna idéer från stadsplanering. De delade in området i zoner med olika funktioner (boende, verksamhet och socialt liv). Det fanns en trädgård och en park med en fontän i mitten i ”nobels stad”. Människor, som såg trädgården och parken, jämförde den här gröna zonen med paradiset, eftersom det var nästan omöjligt odla träd i Tsarisyn-området.


1884 fick S:t Petersburg (ryska huvudstaden) elektricitet på sin central gata. 1884 I samma år byggde Branobel ett elverk i Tsaritsyn och ”nobels stad” fick också el.
Ludvig Nobel införde kortare arbetsdag, från 14 timmar till 10,5 timmar. Branobel hade en tidig form av företagshälsovård.
Ludvig Nobel var den första arbetsgivaren i historien som inför vinstandelssystem för sina anställda.

En tysk koloni.

1765 inkallade den ryska kejsarinnan Katarina II (själv av tysk börd) tyskar för att bosätta sig i centrala Volgaregionen. Anledningen var att Katarina önskade en moderniseringav Ryssland, något som dessa tyskar ansågs kunna bidra till.



Tyskarna fick stora privilegier av Katarina II. Till en början slog de 30000 kolonisterna sig ner i ett hundratal kolonier.

En koloni grundades 28 km söder av Tsaritsyn. Det var tyskar från evangelisk-lutherskakyrkan. De var missionärer med syftet, att skapa nya kristna församlingar hos kalmuckerna. Evangeliskt broderskap kom till stranden av Sarpaflodens (biflod till Volga). Namnet Sarpa påminde tyskarna om ”Sarefat nära Sidon”. Det är en plats, som omtalas i bibeln (Luk 4:26).
Därför fick deras religiösa koloni namnet Sarepta (”Sarepta” är ryskt uttal för ”Sarefat”).


11 oktober 1765 byggdes det första huset i samhället Sarepta.
Det vimlade av rövare, skurkar, nidingar, tjuvar och sjörövare i Sareptaområdet. Denna omständighet tvingade evangeliska brödraförbund att bygga försvarsanläggningar rund sitt samhälle. 1768 började tyskarna bygga borgen Sarepta. 20 soldater, en officer och artillerister till 12 kanoner från Tsaritsynsgarnison placerades i Sarepta.
Tyska missionärer arbetade i Sarepta för att nå kalmuckerna med evangeliet. De arbetade med att översätta de fyra evangelierna och Apostlagärningarna till kalmuckiska. De utgavs i snabb följd mellan åren 1819-1821.

1769 upptäckte den tyske läkaren Johannes Wier med hjälp av kalmuckerna en källa som hade hälsobringande effekter på människor. Kolonister började driva en hälsobrunn. Det kom många gäster till hälsobrunnen från hela Ryssland. Att dricka brunn blev en trend som alltmer spred sig runtom i Europa.




Konrad Neits kom till Sarepta med de första kolonisterna. Han arbetade med växtförädling av senap. Han fick fram en ny sort av brunsenap, som fick namnet ”sareptasenap”.

Det var antagligen en korsning mellan svartsenap och vild senap, som växter mycket i kalmuckernas stepp.




1801 började Neits producera senapsolja och senapspulver på sin fabrik. Efter det slutade Ryssland att importera senap från England.
1810 lämnade Neits senapsfabriken i arv till sin svärson J.C. Glitsch.

Kalmucker.

Kalmuckerna härstammar från oiraterna, ett västmongoliskt folk. Genom strider mot Khalkamongolerna om livsutrymmet för sina boskapshjordar, drevs oiraterna från Mongoliet västerut till Djungariet i Xinjiang provinsen i västra Kina.

Även där uppstod oenighet mellan de olika stammarna och en del började dra västerut till Sibirien. I början av 1600-talet efter konflikter med sibiriska tatarer flyttade ungefär 270 000 kalmuckerna längre västerut, till Volgaområdet vid Kaspiska havet.
Peter den store gav dem en särställning bland de icke ryska folken. De levde i fred och harmoni med ryssarna. 1664 - 1771 levde kalmuckerna i det kalmuckiska khanatet. De lydde under den ryska tsaren, men hade visst självstyre.

Oiraternas ursprungsreligion var shamanismen. Före utvandringen till Ryssland hade de antagit den tibetanska formen av buddhismen som kallas lamaism.
Som bland flera andra buddhistiska folk blev det en blandning mellan de båda religionerna. Tsarregimen blandade sig inte i kalmuckernas religion utan den kunde fritt utövas.

Tsaritsyn växer.

I början av 1600-talet bodde mellan 300 och 400 streltser (det var militär vaktstyrka, som betyder ”skytt” eller ”musketör”) i fortet Tsaritsyn.
De vaktade fortet och eskorterade båtar, diplomater och affärskaravaner. Tsaritsyn var ett viktigt fort, som stängde alla vägar in i och ut från Volga.

På slutet av 1600-talet byggdes Tsaritsyns fästning med en fästningsgarnison på 750 personer.

1698 började ryske tsaren Peter den Store, bygga slussar och en kanal mellan Volgas biflod Kamyshinka och Dons biflod Ilovlja. Kanalen byggdes 185 km nordöst av Tsaritsyn. Byggandet avslutades efter kort tid, utan att det färdigställdes. I förbindelse med byggandet uppstod en bosättning, som fick namnet Petrov Val. Namnet ”Petrov Val” betyder ”Peters jordvall”. Den här jordvallen, som skapades efter kanalbygget, kan man fortfarande se.

Fort Tsaritsyn på en ö.

Under 1500-talet började stäpperna mellan Volga och Don befolkas av kosacker (kosacker är ett etniskt sett slaviskt folkslag med små inslag av andra folkgrupper). De har sitt ursprung i ett asylsökande i vildmarken undan en krävande feodals statsapparats makt, i detta fall det Moskovitiska riket. Under 1500- och 1600-talet fick kosacker behålla sin autonomi i utbyte mot krigstjänst i Ryssland.


1589 byggdes ett fort på Tsaritsyns ö, som fanns i mitten av Volga. Ön ligger mitt emot den plats där floden Tsaritsa rinner in i Volga.
1614 flyttades Tsaritsyn till den västra Volgastranden, där Volga svänger mot Kaspiska havet.

Tsaritsyn, Tsaritsa alla dessa namn har sitt ursprung från turkspråket. Ordet ”tsary-so” betyder ”gult vatten”. Det finns mycket lera i området och därför är vattnet i floden gult.

Gyllene horden.

På 1200-talet ockuperades detta område av tatarmongoler. De grundade ett rike, Gyllene horden (egentligen khanatet Kiptjak), med Sarai som huvudstad (den ligger 70 km nordöst Volgograd). Riket var ett av de fyra riken som skapades när Djingins khans imperium delades vid dennes död och som kom att styras av hans söner.
1395 erövrade Tamerlna (Timur Lenk) Gyllene horden.
1550 lade Ryssland beslag på det här området.

I vikingars spår.

Danskar, norrmän och islänningar begav sig oftast till västra delen av Europa. Svearna seglade mest österut. Den vägen kom de till Gårdarike och Särkland, där araberna bodde. Miklagård var huvudstad i det östromerska riket Bysans. Dit gick många vikingafärder till Svarta havet och vidare till Kaspiska havet via Dons och Volgas flodsystem med en kort sträcka över land vid nuvarande Volvograd. Att lossa och lasta en farkost var ett omständligt företag.


Då var det enklare att flytta hela skeppet med dess last genom att rulla det på stockar. Från de ryska floderna var det aldrig långt till skog och vikingarna tog helt enkelt för sig när de så behövde.


Årorna togs ombord och styråran surrades vid relingen för att inte skadas. Hela besättningen hjälptes åt att dra och skjuta skeppet fram över stockarna som efter hand flyttades akterifrån och förut.



Skinn från bäver, mård, silverräv och ekorre var eftertraktade i Särkland och Miklagård. I utbyte fick vikingarna tyger av siden och silke, salt, kryddor, pärlor, guldsmycken och mynt av silver.

Rha, Itil, Ätil, Atil och Volga

Kärt barn har många namn och det är samma sak med Volga.
Volga var känt av den grekisk geografen Ptolemaios (90–165 e.Kr) under namnet Rha.
Rha är ett skyternas ord och det betyder ”floden”.

Arabiska geografer kallade floden Itil. Vikingarna hade använt namnet Ätil eller Atil.


Itil (”Stora floden”) är den turkspråkliga benämningen och hade kommit tillsammans med hunnerna under folkvandringstiden på 300-talet e.Kr.

Efter hunnerna kom avarerna och protobulgarerna till Volgas stäpper. Protobulgarerna bildade storbulgariska riket ”Bulgaria Magna” på 500-talet e.Kr.
Sitt ryska namnursprung ”Volga”– har den efter protobulgarerna.



Det var khazarer som på 600-talet e.Kr. utbredde sig mellan floderna Don och Volga.
Khazarerna grundade det khazariska riket. Ursprungligen hette det Khazar-khanatet med huvudstad Itil i Volgadeltat.
Någon gång på 800-talet övergick alltså khazarerna till judendomen. I Sverige har khazariska mynt präglade med Moses avbild återfunnits.